NEVER FELL ASLEEP (but I………………….)   

                                           
Anna Fransson
                         
Jag kunde se bilar och dess lysen swisha förbi och ungdomar (som förmodligen var bekanta till mig) som tjoade och tjimmade som aldrig förr när alkoholen mötte blodet. De var nu bara några meter från centrum där stadens tre nattklubbar fanns. Jag såg inte detta från gatan de befann sig på, utan från mitt hem där jag bodde själv med mina tankar och rörelser. Min säng fanns ju dock inte där, den var hemma i huset. Inne från danssalen kände jag mig så iakttagen men när jag kollade ut såg jag mest bara min egna reflektion i fönstret, det var ju kolsvart ute. Det var alltid det när jag var där själv.

När solen var framme så var det ju massor av andra dansande kroppar i mitt hem, då kände jag mig inte lika fri. Dörren var alltid låst varje gång jag dubbelkollade och volymen var nog faktiskt lite för hög, men jag ville verkligen känna det, jag ville känna något. Klockan började närma sig midnatt så det var dags att släcka de få tända lamporna och röra mig hemåt, ja alltså dit sängen och familjen fanns. Musiken kunde följa med mig i lurarna och jag skulle ju nu få se världen i sitt finaste format. Paketerat i mörker och avskalat från folk. Stockholm gjorde det ännu tydligare för mig att det var kropparna på natten som hade andra, mer spännande intentioner. Min dansföreställning “NEVER FELL ASLEEP” (but I….) innehåller kroppar som rör sig kodat i nattens format. Natten innehåller både drömmar och mardrömmar, det vackra är isolerat men ibland är skräcken större. “Jag är bara mörkrädd ibland”.

Verket är improvisationsbaserat i vissa fall men de anonyma kropparna berättar olika sagor. Vad hände egentligen med känslan jag kände precis innan jag somnade? Sparas den till nästa natt eller finns den kvar om några timmar när jag vaknar upp? Varför har just dessa kroppar hamnat i samma sammanhang? Eller är det samma kropp i olika stadier och versioner? Kommer de att ta sig ut eller är alla lika mörkrädda? Kanske vill de vara här tillsammans, i alla fall för en natt eller två, för att känna det, för att känna något. Men jag sa ju dock till dig att jag skulle sova nu.